Klassikern: Kanelbullarna

Det finns ro och harmoni att hämta ur livet. Det finns vägar att gå som är bekanta, som känns trygga och vanliga. Något att klamra sig fast vid när det blåser som allra värst i ens eget liv. Bakningen har blivit en väldigt viktig del av det återuppbyggande som är jag. Intresset har aldrig försvunnit utan nu har det snarare ökat, till att nå en grad som resulterar i mängder av delikatesser på löpande band. Vänner och familj blir med andra ord väl försedda varje gång de kommer förbi för att se hur det är med mig. Deras närvaro lindrar och uppskattas och att höra från dem att jag kan skapa något bra med egna händer gör att det känns lite bättre för varje gång. Det finns värde i mig själv som väntar på att få bubbla upp till ytan.

Att hålla fast vid klassikerna, det som mormor lärde sig av sin mormor, är alltid en succé. Kanelbullen skulle kanske kunna rankas som en svensk nationalrätt. Jag gör den så ofta jag kan och eftersom jag har kreativitet som bara väntar på att få utlopp så har jag också experimenterat med dessa söta bullar. Saken är den att resultatet aldrig någonsin har blivit lika bra som mormor gör dem. Det är något speciellt med de bullarna, de innehåller en ingrediens som jag aldrig någonsin har hittat. Att påstå att den sista ingrediensen är kärlek känns kanske lite löjligt men jag är mer och mer övertygad om att det måste vara så. Det finns ingen annan förklaring. Med mormors recept på köksbordet och henne i mina tankar fortsätter jag att baka bullar precis som hon gjorde.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *