Familjerådgivning

Beskedet har på många sätt förgjort mig. Jag är en blek skugga av mitt forna jag, den forna bullmamman med leendet på läpparna och den varma kramen i ständig beredskap för att omfamna och älska. Jag är inte ensam i det, även fast jag fortfarande är det. Det är min kropp som inte vill, inte kan. Min man är det inget fel på, det är min kropp som avvisar alla möjligheter till befruktning och det tär på oss, något så brutalt. Det finns inga glada stunder längre, inget att se fram emot och inget att planera. Det är bara jag och han i en framtid tills dess att vi lämnar denna jord och efterlämnar oss noll och ingenting. Vår familj slutar med oss.

Det här har blivit ett allvarligt problem i vår relation. Jag märker att min man inte längre ser på mig som en kvinna. Jag är ofruktbar, något som är någonting annat än en kvinna. Han känner sig osäker och även om han inbillar sig att han försöker stötta mig i det hela så ser jag hur oärliga hans försök är. Familjerådgivningen var given, frågan är vad det kommer att sluta i. Vi har blivit serverade ett faktum, ett vetenskapligt resultat som inte går att ändra, en sjukdom som är kronisk. Jag hoppas att han vill stanna, men jag vet samtidigt att jag inte kan tvinga honom. Jag är inte en kvinna längre, jag kan aldrig bli en mamma och han vill ha egna barn. Framtiden är dold i ett dunkelt djup av förtvivlan, sorg och ensamhet. Jag förstår att han inte vill gå dit tillsammans med mig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *