Det jobbigaste beskedet av dem alla

Det finns tillfällen i livet som man aldrig kommer att glömma. Du minns precis hur rummet såg ut när du fick höra det, du minns lukterna, ljuset och hur människan framför dig pratade. Tonläge, bakgrundsljud, känslan av kläder mot din hy. Allt detta minns du, det är etsat i ditt minne och det är en del av dig, något du aldrig kommer kunna släppa eller komma ifrån. Från och med den stunden, den sekunden när du inte vet om det är verklighet eller inte, har ditt liv blivit något helt annat. Du är inte längre den du trodde att du var, du kommer aldrig att bli det du alltid trodde att du skulle bli. Du har precis fått reda på att du inte kan bli mamma.

Det har hänt mig. Jag har svårt att acceptera det, svårt att smälta det, svårt att erkänna det och jag vill bara skrika ut min frustration till allt och alla. Det är andras fel, inte mitt. Jag har inte gjort något för att förtjäna det här. Jag är redan mamma, jag vet det innerst inne. Det enda jag saknar är barnet i min famn. Och så kommer smärtan. Den outhärdliga smärtan av att veta att man resten av livet kommer att vara en mamma som aldrig varit gravid, aldrig burit sitt barn och aldrig fött fram och uppfostrat en helt ny individ. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har förlorat min identitet, en del av mig som var så självklar men ändå omöjlig. Fruktan, sorgen och ensamheten. Alla dessa tårar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *