Gör det enkelt

Det ska egentligen inte behöva vara speciellt krångligt att fixa till efterrätter. Det behöver inte handla om att du ska stå och baka i all oändlighet för att komma fram till ett bakverk som nästan liknar något som serveras på en lyxkrog. Saken är den att människor förväntar sig inte att bli bjuda på något sådant när de kommer hem till dig, även fast de vet att du är duktig på att baka. Man behöver helt enkelt inte fokusera på att göra det mest komplicerade sakerna för ofta handlar det istället om att ta fram äkta och genuina smaker som lyfter fram innehållet, istället för att det ska se ut som ett konstverk. I slutändan kommer det alltid att handla om hur efterrätten smakar, inte hur den ser ut. Det är det riktigt centrala när man som amatör ska producera sin egen efterrätt.

Så hur kan en sådan efterrätt se ut? Det behöver inte alls vara svårt. Det absolut enklaste är att ta en mängd olika bär, helst ska de vara färska, och blanda ihop dem med råsocker. Portionera sedan ut dem i olika glas eller skålar, strila över lite honung, toppa med några kokosflingor, smula ner lite kex och/eller choklad och toppa med kesella, vaniljsås eller grädde. Svårare än så behöver det inte vara och det blir verkligen supergott och inte heller speciellt onyttigt och mastigt. Det är ofta ett problem upptäcker jag, att man gör väldigt tunga, mättande efterrätter. Försök att undvika det och istället satsa på det lätta och enkla. Du kommer helt klart att tjäna på det och dina gäster kommer definitivt att uppskatta det efter en, förhoppningsvis, god måltid!

Det jobbigaste beskedet av dem alla

Det finns tillfällen i livet som man aldrig kommer att glömma. Du minns precis hur rummet såg ut när du fick höra det, du minns lukterna, ljuset och hur människan framför dig pratade. Tonläge, bakgrundsljud, känslan av kläder mot din hy. Allt detta minns du, det är etsat i ditt minne och det är en del av dig, något du aldrig kommer kunna släppa eller komma ifrån. Från och med den stunden, den sekunden när du inte vet om det är verklighet eller inte, har ditt liv blivit något helt annat. Du är inte längre den du trodde att du var, du kommer aldrig att bli det du alltid trodde att du skulle bli. Du har precis fått reda på att du inte kan bli mamma.

Det har hänt mig. Jag har svårt att acceptera det, svårt att smälta det, svårt att erkänna det och jag vill bara skrika ut min frustration till allt och alla. Det är andras fel, inte mitt. Jag har inte gjort något för att förtjäna det här. Jag är redan mamma, jag vet det innerst inne. Det enda jag saknar är barnet i min famn. Och så kommer smärtan. Den outhärdliga smärtan av att veta att man resten av livet kommer att vara en mamma som aldrig varit gravid, aldrig burit sitt barn och aldrig fött fram och uppfostrat en helt ny individ. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har förlorat min identitet, en del av mig som var så självklar men ändå omöjlig. Fruktan, sorgen och ensamheten. Alla dessa tårar.

Familjerådgivning

Beskedet har på många sätt förgjort mig. Jag är en blek skugga av mitt forna jag, den forna bullmamman med leendet på läpparna och den varma kramen i ständig beredskap för att omfamna och älska. Jag är inte ensam i det, även fast jag fortfarande är det. Det är min kropp som inte vill, inte kan. Min man är det inget fel på, det är min kropp som avvisar alla möjligheter till befruktning och det tär på oss, något så brutalt. Det finns inga glada stunder längre, inget att se fram emot och inget att planera. Det är bara jag och han i en framtid tills dess att vi lämnar denna jord och efterlämnar oss noll och ingenting. Vår familj slutar med oss.

Det här har blivit ett allvarligt problem i vår relation. Jag märker att min man inte längre ser på mig som en kvinna. Jag är ofruktbar, något som är någonting annat än en kvinna. Han känner sig osäker och även om han inbillar sig att han försöker stötta mig i det hela så ser jag hur oärliga hans försök är. Familjerådgivningen var given, frågan är vad det kommer att sluta i. Vi har blivit serverade ett faktum, ett vetenskapligt resultat som inte går att ändra, en sjukdom som är kronisk. Jag hoppas att han vill stanna, men jag vet samtidigt att jag inte kan tvinga honom. Jag är inte en kvinna längre, jag kan aldrig bli en mamma och han vill ha egna barn. Framtiden är dold i ett dunkelt djup av förtvivlan, sorg och ensamhet. Jag förstår att han inte vill gå dit tillsammans med mig.